L'Orfeo

Hans Ek om utmaningen och fascinationen i att ta sig an ett verk från 1607

L’Orfeo komponerades i en tid då musiken förändrades radikalt. Vid 1500-talets mitt dominerade en komplex polyfon musikstil fylld av kompositionstekniska finesser, men mot slutet av seklet förändrades idealet till att hylla en mycket klar, enkel struktur vars syfte var att tjäna texten och melodin. Man ville förhöja talspråkets inneboende melodik till ett fullödigt musikaliskt uttryck. Vokalstämmorna rörde sig från rent tal till fullt ut sjungna arioson. Harmoniken och instrumentationen hade som första uppgift att understödja rösterna och förstärka det emotionella uttrycket, kort sagt att verka som textens ”tjänare”.
Recitativet hade uppfunnits.

Varje gång L’Orfeo sätts upp måste verket arrangeras och bearbetas. Detta beror på att Monteverdis originalpartitur inte innehåller så mycket information som vi är vana vid när det gäller klassisk musik. Det som finns i partituret är till stora delar endast melodi och baslinje. Vid den tiden då operan skrevs var detta fullt tillräckligt. Alla musikerna var improvisatörer och förstod exakt vad som skulle fyllas i. Den närmaste jämförelsen är kanske hur man framför jazzmusik idag.
Därför måste varje dirigent/arrangör ta ställning till vad som ska finnas mellan baslinje och melodi, vilka ackord det ska vara, vilka instrument som ska spela, vilken rytm som ska användas o.s.v. Detta innebär att varje nytt framförande av L’Orfeo kräver ett nytt arrangemang.

L’Orfeo är dock en 400 år gammal opera som endast har en 100-årig historia av framföranden. Efter de första framförandena i början av 1600-talet blev det ett glapp på 300 år och verket spelades inte igen förrän i början av 1900-talet. Det finns med andra ord inte en kontinuerlig interpretationstradition att luta sig emot.

Under de 100 år som verket spelats har det funnit två tolkningslinjer: I början var det främst tonsättare som intresserade sig för Monteverdis L’Orfeo. Bland annat skrev Carl Orff och Ottorino Respighi egna versioner där de gjorde stora ingrepp i originalpartituret. Man kunde till exempel ta bort hela akter, lägga till egen musik medan själva orkestreringarna och sättet de framfördes på lät mer som en opera från 1800-talets slut än en 1600-talsopera. Så sent som på 1980-talet skrev den italienske tonsättaren Luciano Berio en egen version av L’Orfeo.
Den andra tolkningslinjen inleddes under andra hälften av 1900-talet då musikforskare började intressera sig för L’Orfeo. Där var ambitionen att återskapa verket precis som det lät under Monteverdis levnad. Det är också så vi idag är mest vana att höra denna musik, då man också framför den på gamla instrument och med tidstypisk sångstil.

Den stora utmaningen i att framföra L’Orfeo ligger i att kombinera den ursprungliga visionen om vad operan skulle vara – en teaterform där musiken var textens ”slav”, där det viktigaste var förståelsen av texten och den känslomässiga upplevelsen av dramat – med Monteverdis originalpartitur och vår tids kunskap om den situation då verket framfördes för första gången. Man kan då välja den musikhistoriskt upplysta vägen och försöka återskapa operan som den lät vid 1600-talets början och framföra den på italienska, detta med risken att vi med våra nutida öron får svårt att ta till oss dramat. Eller så väljer man samma väg som de tidiga 1900-talstolkningarna, vilket ger ett uttryck för den tid verket framförs i men i en stil som ligger långt från det klangliga ideal som utmärkte den tidiga operan.

Min bearbetning har delar av bägge dessa möjligheter. Ambitionen har varit att realisera Monteverdis musik genom en i vår tid levande improvisations och folkmusiktradition. Flera av musikerna och sångarna har en sådan bakgrund. Ett visst fokus på puls och rytmisk gestaltning samt en modernistiskt orkesterklangvärld är andra uttryck. Barockens continuo grupper har här ersatts av nutida instrumentkombinationer såsom; preparerat piano, bas och slagverk.

En innovation som användes Monteverdis tid var användandet av flerkörighet. Man använde grupper av instrumentalister eller sångare utplacerade på olika platser i rummet där musiken framfördes. Detta gav en säregen effekt där lyssnaren var omsluten av musiken.

Jag har använt mig av ett liknande förhållningssätt till det rumsliga, men genom att använda modern ljudteknik. Alla sångare och instrumentalister har mikrofoner så att efterklang och placeringar i lokalen ska kunna förändras.

En fråga som man måste ta ställning till gäller fördelningen av roller. Typiskt för den tidiga operan är att den kan innehålla en mängd småroller som bara har några takter att sjunga. För att det ska bli praktiskt genomförbart måste man låta sångarna sjunga flera roller.
Min utgångspunkt här har varit verkets dualistiska karaktär:

Liv-Död
Över jord-Under jord
Gudar-Människor
Antik mytologi-Medeltida kristenhet

Därför har jag valt en tudelning av alla roller utom Orfeo: Herdarna blir två fast dom i originalet är många fler. La Musica och Karon görs av i original en sångare per roll, men jag har valt att dela vardera av dessa gestalter på två sångare. Silvia och Nymfen får sina spegelbilder i Underjorden som Pluto och Proserpina. Eurydikes roll kompletteras med partiet som i originalet sjungs av den mytologiska gestalten Speranza.

Jag vet att denna version ligger långt ifrån det idag gängse sättet att framföra L´Orfeo, men alla noter från Monteverdis partitur finns med och ambitionen har varit att publiken ska kunna ta till sig denna fantastiska opera utan förkunskaper och att föreställningen blir upplevd snarare än betraktad.

Efter en fantastisk föreställningsserie med 95% beläggning under våren 2014 tas produktionen nu åter upp igen och har premiär 24 juni 2015.