Johannespassionen

Wermland Operas föreställning av Johannespssionen blir till ett nutida rollspel där ett antal människor som råkat hamnat på samma ställe dras in i spelet. En ängel utser en av männen till att spela Evangelisten Johannes. Nu är det upp till Evangelisten att iscensätta den välkända historien om Jesu sista dagar. Som spelledare fördelar han roller som Jesus, Petrus, Pontus Pilatus, Maria Magdalena och lärjungar bland människorna omkring honom. Spelet sätts igång och ju längre tiden går desto mer dras aktörerna in i handlingen...

Bachs Johannespassionen blev avfärdad med: “för mycket lik en opera” av några av hans samtida kritiker. Men kanske är det just de element, som dessa 1700-talsmänniskor var misstänksamma mot, som är grunden till den gripande upplevelse som Bachs musik fortfarande kan erbjuda – även till en publik på 2000-talet.
När jag blev tillfrågad av Wermland Opera om jag kunde tänka mig att sätta upp ett av Bachs passionsdramer på scenen, blev jag genast entusiastisk över idén. En visuell version kan inte bara få oss att höra denna välkända musik på ett helt nytt sätt, bytet från kyrka eller konsertsal till teaterscenen öppnar också upp för några nya tankar om själva evangeliet.
Bach skrev sitt passionsdrama för en hängivet troende publik. Passionerna var i huvudsak skrivna för att vara utbildande och reflekterande över Kristus öde och dess mening, för en religiös församling. Men idag kan en publik av nutida lyssnare bestå av lika många troende som icke- troende. Det kan vara katoliker, protestanter, muslimer, buddister, ateister... människor som har trott på Gud men som förlorat sin tro; eller människor som vill tro men som ändå tvivlar; och även människor som betraktar Jesus i bibelberättelsen som en fiktionsfigur.
En teaterpublik är inte människor på ett religiöst möte. Men sett ur ett strikt teologiskt sammanhang öppnar Bachs Johannespassion upp för många mänskliga och psykologiska frågor som alla kan relatera till; hur modig är du när du måste försvara din åsikt mot en majoritet som tycker helt annorlunda? Hur långt är du beredd att gå för det du tycker är rätt? Hur hanterar du det ansvar som följer en viss ställning? Och finns det någonting som är värt att dö för?

Bachs Johannespassionen börjar med att Kristus arresteras i Getsemane trädgård och slutar med att han blir lagd i graven efter korsfästelsen. Under tiden möter vi dock en samling karaktärer, vilkas problem verkar lika tidlösa som Kristus egen historia. Johannespassionen är inte bara historien om Jesu död, utan även en tragedi om två män: Petrus, hans lärjunge och följeslagare, som öppet förnekar Jesus och bryts ner av insikten om sin egen feghet; och Pilatus, vilken – som domare – dömer Jesus till döden medan han som privatperson vill fortsätta att vara oskyldig. Och sedan har vi gruppen av människor, vilka åskådliggör kraften och faran i massrörelser och gruppdynamik för oss. Dessa eviga mänskliga teman (mer tätt invävda i Bachs Johannespassion än i hans Matteuspassion) erbjuder en upplevelse av akut angelägenhetsgrad som sällan hörs inom religiös musik– och en dramatisk potential som måste åskådliggöras på scenen.

Ändå är uppgiften att sätta upp Johannespassionen på scenen en helt annorlunda uppgift än att iscensätta en traditionell opera. Medan man i en opera har karaktärer som pratar (eller mer; sjunger) till varandra, består Bachs passionsdrama av evangelietext som sjungs (eller mer; reciteras) av Evangelisten Johannes som berättar hela historien. Några repliker sägs av Jesus, Petrus, Pilatus och två mindre roller (en tjänare och en tjänarinna).
Men de många arierna i stycket, liksom de flesta körerna, är endast av självreflekterande karaktär. De är inte del av historien utan kommenterar den. Dessutom är de skrivna för röster (såsom sopran, alt, tenor och bas) och inte för karaktärer (såsom Jesus, Petrus och Pilatus).

Så när vi skulle ge Passionen liv på scenen låg vårt främsta fokus på att ge alla arior mänsklig gestalt och skapa karaktärer med biografier, problem och känslor. Vi tog karaktärerna som redan fanns i evangeliet och fördelade ariorna mellan dem – noga utvalda utifrån dramaturgiska överväganden. De största rollerna får nu möjlighet att reflektera över sitt eget öde, mer än bara “genomleva” det. Men även de mindre rollerna (vilka i några fall endast bara har en replik i evangelietexten) får nu möjlighet att uttrycka sig i sina arior och därigenom bli riktiga människor. Vi har också skapat två nya karaktärer; Maria Magdalena, som här sjunger en av sopran-ariorna och en ängel, som sjunger båda alt-ariorna.
När ariorna sjungs “i karaktär” istället för att vara kommentarer från utsidan, vinner de ett mänskligt tilltal och en psykologisk angelägenhetsgrad som når långt mycket längre än när de framförs i en kyrka eller konsertsal.

Detsamma händer med de reflekterande körerna. Deras stämningsmättade prisande av Jesus står i skarp kontrast till “turbo-körerna” som sjungs av den aggressiva massan. Genom att de sjungs av samma kör i vår produktion sätter vi också fokus på den något schizofrena sanningen i evangeliet; att även de som sänder Jesus i döden är “nödvändigt onda” för att nå den slutliga frälsningen.
En annan viktigt särdrag i vår produktion är Evangelistens roll. Istället för att vara en vis gammal man som vet en evig sanning, är han en ung man – liksom Johannes var Jesu yngsta lärjunge. Och istället för att vara en allvetande berättare som läser berättelsen för oss vid sidan av, blir han involverad i historien själv.

Vår produktion utspelas inte på Jesu tid. Scenografin är en verklig version av Leonardo da Vincis berömda fresk “Nattvarden”. Bara det att det verkar som Kristus och hans lärjungar lämnade bordet bara för en liten stund sedan – precis som att Gud har lämnat världen. Kvar finns endast en melankolisk ängel som väntar på ankomsten av en ny Messias...
… samt en grupp av nutida människor som söker efter Gud. Steg efter steg börjar de återuppföra hela Johannespassionen. De hoppas att de genom att själva uppleva evangeliet får möjlighet att lära sig mer om sig själva och till och med även få frälsning.
Men det som börjar som en sorts lek: ”Vem vill vara Jesus?” ”Låt os bygga upp Getsemane örtagård!”, blir mer och mer verkligt under tiden som passionsdramat utvecklas.

Vad som börjar med ett tomt rum och en bok blir en händelse som berör alla inblandade – vilket i sig själv också kan vara en metafor för hela projektet att iscensätta Johannespassionen.

Tobias Kratzer, regissör

Regi:  Tobias Kratzer
Scenografi och kostym:  Rainer Sellmaier
Ljus:  Björn Skansen
Mask:  Christina Johnson