Döda Kungar

Verkkommentar

Sorgemusik för King George V

Paul Hindemith Sorgemusik för King George V
1895-1963

Langsam – Ruhig bewegt – Lebhaft – Sehr langsam

I januari 1936 befann sig tonsättaren och altviolinisten Paul Hindemith i London för att spela sin egen altviolinkonsert Der Schwanendreher med BBC Symphony Orchestra i Queens Hall. Men den engelske kungen Georg V avled den 20 januari och konserten, som var planerad till den 22 ställdes in. Adrian Boult var chefdirigent för orkestern, och han insisterade på att Hindemith istället skulle medverka vid den ersättningskonsert som skulle sändas i radio från en studio. Man hittade emellertid ingen passande musik, så Hindemith erbjöd sig att skriva ny sorgemusik. Därför ställde man en notskrivare till hans förfogande, och redan dagen därpå fick orkestern börja repetera och med stor inlevelse spela musiken i radio. Nära slutet av stycket introducerar han en känd koral, mest känd i Bachs sättning av en hymn tillskriven Bodo von Hochenberg: ”Vor deinen Thron tret ich hiermit”. Den visade sig vara synnerligen passande eftersom den engelska publiken kände igen den mycket väl från sin egen koralbok, där den gått under namnet ”den gamla hundrade”. Även fransk musikhistoria känner denna spridda melodi i en version av Louis Bourgeois, tryckt redan 1551.
Långt senare skickade Hindemith sitt originalmanuskript till Boult som gåva med orden: ”Till min tillfällige skyddsängel och ständige vän Sir Adrian Boult med djupa minnen”.

Den gyllene spinnrocken

Antonin Dvořák Den gyllene spinnrocken op 109
1841-1904

Mot slutet av sitt liv, hemkommen från den hedrande professuren i New York, fördjupade Dvořák sig i den tjeckiska folkkultur som han saknat så starkt i USA. Han hade just skrivit Symfonin från den nya världen och den Amerikanska kvartetten, och befann sig i en konstnärlig brittsommar som resulterade i fyra storslagna symfoniska dikter (opus 107-110) inspirerade av tämligen grymma och tragiska ballader han hittat i den tjeckiska poeten Karel Jaromir Erbens samling Blomstergirlang. Den längsta av dem är Den gyllene spinnrocken, ett symfoniskt rondo som följer balladens handling. Handlingen är nog bra att känna till, för den har bidragit med känsloläget och stämningen, men man kan bara flyktigt följa med i berättelsen. Detta är den enda av kompositionerna som får ett lyckligt slut.
Den unge kungen är ute på jakt i skogen. Han rider fram till en liten stuga där han går in för att be om ett glas vatten. I stugan bor en mor med dotter och styvdotter. Den vackra styvdottern sitter vid spinnrocken och kungen blir omedelbart förälskad. Han ger modern order om att leda Dornička, som styvdottern heter, till slottet. Men den elaka modern dödar den tilltänkta drottningen på vägen genom skogen. Som förklädnad tar de med sig flickans ögon, fötter och händer. Framme vid slottet överlämnar modern sin egen dotter, och kungen upptäcker inte bedrägeriet utan välkomnar sin brud och firar genast bröllop. Dessvärre måste han därefter omedelbart dra ut i krig.
Under tiden har en gammal skogsvarelse funnit Dorničkas kropp i skogen och han sänder en yngling till slottet tre gånger för att i tur och ordning erbjuda den nykrönta drottningen en gyllene spinnrock i utbyte mot ett par fötter, en gyllene slända i utbyte mot ett par händer och en gyllene spole mot ett par ögon. Tre gånger upprepar också Dvořák samma musikaliska motiv, med stegring. Den falska drottningens fåfänga har lockat henne att skaffa dessa märkliga föremål i utbyte mot delar av styvsysterns kropp. Den gamla skogsvarelsen får tillbaka kroppsdelarna, sätter tillbaka dem på rätt ställe och med inte så lite magi och hjälp av livets vatten, får han åter liv i den döda flickan.
Kungen återvänder segerrik från kriget och drottningen välkomnar honom stolt sittande vid sin gyllene spinnrock. Men det går illa för henne. Spinnrocken gnäller fram en sång som berättar vad som hänt. Kungen återfår sin Dornička och mördarna kastas åt vargarna. Ja, slutet kanske inte är lyckligt för alla.
Hos Erben är detta en sexdelad saga med ett stort antal verser. Dvořák har inte följt texten ordagrant utan gett kompositionen en beskrivande karaktär där man ändå kan följa stora delar av handlingen.

Sorgemusik över Gustav III

Joseph Martin Kraus Symphonie funebre c-moll
1756-1792

Andante mesto
Larghetto
Choral
Adagio – Andante mesto

Vi brukar kalla Joseph Martin Kraus ”den svenske Mozart” – men han var inte född i Sverige, och hans musik påminner inte särskilt mycket om Mozart. Men däremot var de födda samma år, och Kraus blev ett enda år äldre. Dessutom var han i alla fall verksam i Sverige från 22 års ålder till sin alltför tidiga död – med undantag av några längre resor.
Redan i sin födelsestad Miltenberg i Tyskland hade han gjort sig känd som såväl en lovande tonsättare som dramatiker, poet och kulturdebattör, och det var när han av några svenska studiekamrater hörde talas om Gustav III:s planer på en svensk opera, han tog det djärva beslutet att resa högt upp i den höga nord.
Här fick han det till en början svårt, och han uppmärksammades först så småningom av den svenske kungen. Han fick då uppdrag att skriva några operor, och musik av så hög kvalitet var man inte bortskämd med i Stockholm. Dessutom komponerade han solosånger, bland annat till texter av vännen Bellman, och han skrev kammarmusik och symfonier. Han hade i kungen sin störste beskyddare, och när denne mördades, förlorade också Kraus fotfästet i livet – Kraus skulle själv lämna det jordiska strax efter. Till kungens begravning komponerade han en magnifik kantat, som gott kan räknas till hans bästa verk, och till kungens bisättning i Riddarholmskyrkan den 13 april 1792 komponerade Kraus på mycket kort tid den sorgesymfoni som nu spelas. Den är mycket klangfull och har inspirerats av den typ av sorgmarscher som ofta förekom i Frankrike under revolutionens dagar. Den innehåller också element som hör frimurarna till.

Pathétique

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 6 i h-moll ”Pathetique”

Peter Tjajkovskij Symfoni nr 6 h-moll op 74
1840-1893

Adagio
Allegro non troppo
Allegro con grazia
Allegro molto vivace
Finale: Adagio lamentoso

Slutkapitlet är välkänt: Peter Tjajkovskij var en firad och framgångsrik tonsättare, inte bara hemma i Ryssland. Men denna yttre framgång gjorde honom inte lyckligare. Tvärtom framhävdes därigenom kontrasten mellan konstnären och människan. Han ledde själv det föga framgångsrika uruppförandet av den sjätte symfonin i St Petersburg den 28 oktober 1893. Nio dagar senare var han död i kolera. Han hade i full visshet om vad han gjorde druckit ett glas smittat vatten …
Att fånga den komplicerade människan Tjajkovskij inom ramen för en programkommentar, låter sig inte göras, och man lyckas förmodligen inte ens i en längre studie. Idag vet vi ändå en hel del, som förr bara var känt av en intimare krets. Tjajkovskij hade tidigt, och mot bättre vetande, kastat sig in i ett äktenskap som var dömt att misslyckas, och som ledde till självmordsförsök och depression. Hans homosexuella läggning kom senare allt tydligare i dagen. Vissa tecken tyder på att en ”hedersdomstol” av sammansvurna stod bakom Tjajkovskijs död. Han skulle ha dömts till att tömma glaset. Många studier har gjorts kring denna musikhistoriska detektivgåta.
Att hans upprördhet och känsla av utanförskap går igen i musiken är uppenbart. Innehållet är mycket självbiografiskt, men det var ändå brodern Modest som gav symfonin dess namn, även om tonsättaren själv hann godkänna det. Detta är mitt ”lidandes symfoni”, menade han. Framförallt är det yttersatserna som är patetiska, medan ljusare stämningar dominerar mellansatserna, och just nu 1893 tycks han faktiskt ha varit ovanligt lugn och harmonisk. Man har ibland kallat detta Tjajkovskijs Ödessymfoni, men i motsats till Beethoven når inte Tjajkovskij någon seger över ödet, utan ger efter för ödets omutliga stränghet.
”Jag är nu helt upptagen av det nya verket och har svårt att slita mig från det. Jag tror att det blir ett av mina bästa verk. Jag måste avsluta det så snart som möjligt …”, skrev han till brodern Anatol i februari detta år. I ett annat brev avslöjar han att symfonin denna gång skulle förses ”med ett program, men ett program som skall vara en gåta för alla – låt dem gissa så mycket de orkar.” Han var full av tillförsikt, men så hände något, och arbetet med sista satsen gick långsammare. Symfonin blev inte färdig förrän strax innan uruppförandet. Kan det bero på att finalen, ett bortdöende Adagio lamentoso, blev alltför personlig, alltför nära den förestående verkligheten. Eftervärlden har i alla händelser inte försummat uppmaningen att gissa …
Det sägs att själva grundidén till symfonin väcktes när Tjajkovskij 1893 var på turné i Amerika. Han skapade en säker, men ovanlig mall där allt föll på plats, där form och innehåll talade samma språk. Det är alldeles uppenbart att han hade döden i tankarna. Han inleder symfonin långsamt med fallande motiv, låter första satsen fyllas av motstridiga tankar för att mot slutdelens fugato övergå i en trombonkoral som bygger på den ortodoxa kyrkans sorgehymn ”Låt honom vila bland helgonen”.
Som andra sats möter vi en av Tjajkovskijs många förtrollande valser, men denna gång haltar den i 5/4-takt, och den tyngdlösa, andliga melodin ackompanjeras av orkesterns klagorop. Tredje satsen är en kombination av marsch och scherzo. Det är modig musik, men kanske också skrämmande ihålig? I den tredelade finalen hittar vi tunga stråkfraser och första satsens sorgekoral i trombonerna återkommer. Så dör hela symfonin bort i intet ...

Stig Jacobsson