Die tote Stadt

AKT 1.

Paul, en ung man vars hustru Marie är död, kan inte förlika sig med sin älskades tragiska bortgång utan lever i ständig sorg över henne. I sitt hem i "den döda staden", Brügge, har han inrett ett "minnenas tempel" till hennes ära, med fotografier, målningar och en lock av hennes hår. När hans vän Frank kommer på besök och uppmanar honom att gå vidare med sitt liv och låta den döda vila, insisterar Paul på att hon lever. Han berättar för Frank att han just träffat en kvinna på gatan i Brügge som liknar Marie så mycket att Paul tror att det är den döda som kommit tillbaka till honom. Han har bjudit hem henne till sig och väntar henne när som helst. Frank går sin väg men säger att han snart kommer tillbaka.

Snart därefter kommer den unga kvinnan, Marietta, för att möta Paul. Hon är dansös i ett kringresande teatersällskap som kommit till i Brügge för att uppträda med Meyerbeers Robert le diable. De pratar och Marietta är fascinerad och förvirrad över hans märkliga uppträdande, men också förförd av hans hudlösa blick. Hon sjunger en sång om odödlig kärlek, en sång Marie brukade sjunga, och dansar för Paul som blir mer och mer förälskad. I dansens virvlar avtäcks ett porträtt av Marie och Marietta blir illa till mods av att se denna kopia av sig själv. Marietta lämnar honom för en repetition på teatern. Paul drabbas av ångest.

Sliten mellan sin trohet mot den döda Marie och sin dragning till den levande Marietta faller han ihop och börjar hallucinera. Han ser Maries spöke som uppmanar honom att inte glömma henne, men överrumplas sedan återigen av begäret efter Marietta.

AKT 2.

Paul befinner sig plötsligt på gatorna i det öde Brügge, vakande utanför Mariettas hus. Han möter sin trogna hushållerska Brigitta som lämnar honom för att bli nunna. Hans vän Frank dyker upp framför Mariettas port och hävdar att hon bett honom vänta där på honom. Paul tror honom inte. Då visar Frank nyckeln hon gett honom. Paul övermannar honom och tar nyckeln, varpå Frank går sin väg i vrede.
Mariettas teatertrupp anländer, tillsammans med en greve Albert från Bryssel. De dukar upp en picknick på torget utanför Mariettas hus. Paul gömmer sig. Marietta är omgiven av beundrare och ber den trogne och sen länge olyckligt förälskade Pierrot, Fritz, att sjunga för henne. Därefter bestäms att greven ska få se en scen ur Robert le diable där Marietta spelar den från döden återuppståndna Helene som förför Robert. Detta blir för mycket för Paul som rusar fram från sitt gömställe. Marietta skickar iväg sina vänner. Efter en mycket känslosam uppgörelse lyckas Marietta få Paul att komma över sin kluvenhet och sin ångest och de förenas i en underbar omfamning. Paul vill genast gå hem till Marietta, men hon kräver att han ska ta henne till sitt hus för fördriva den döda hustruns spöke.

AKT 3.

Efter en natt tillsammans tror Marietta att hon har vunnit över den döda, men märker snart att Pauls ångest snarare ökat. En religiös procession drar förbi på gatan och Paul blir mer och mer panisk i sina hallucinationer. Marietta försöker förtvivlat på olika sätt väcka honom ur hans tillstånd, men lyckas inte. Till slut säger hon att han måste välja, att hon vill ha honom helt eller inte alls. När han inte lyckas med detta blir det för mycket för henne och hon börjar provocera honom. Till slut tar hon Maries hårlock och dansar. Då brister det för Paul och han stryper henne med hårlocken.
Paul vaknar upp. Chockad över att Mariettas döda kropp är borta hinner han knappt samla sig innan Brigitta öppnar dörren och meddelar att Marietta vände på hörnet och nu är tillbaka för att hämta sin bok som hon glömde när hon gick nyss. Frank kommer tillbaka och möter Marietta i dörren. Fortfarande chockad, med den omskakande mardrömmen i färskt minne, berättar Paul för Brigitta och Frank vad han upplevt och att han insett att hans dröm om återuppståndelse är omöjlig. Frank frågar om han vill följa med honom när han reser, bort från den dödas stad, och Paul säger att han ska försöka. Han går, och stänger dörren till "minnenas tempel".

Erich Wolfgang Korngold (1897-1957)

Underbarn - Berömmelse - Glömska - Återupptäckt

Erich Wolfgang Korngold klassas som geni och underbarn vid sidan av W.A. Mozart och Felix Mendelssohn. Korngold skrev fem operor men hans största triumf på operascenen är Die tote Stadt, som han skrev som 23-åring. Han lockades till USA några år senare och medan antisemitismen frodades i Europa blomstrade den judiske Korngold som filmkompositör i Hollywood, där han bland annat skrev musik till Errol Flynns alla filmer.

Dubbelmonarkin i Österrike-Ungern var ett maktblock i Europa från sekelskiftet fram till Första världskriget. Wien var ett centrum för politik och ekonomi, samtidigt som det också hade en kulturell storhetstid. Mot slutet av 1800-talet gick staden från att vara en medeltida stad till en modern huvudstad. Praktgatan Ringstrasse, med bland annat ett parlament, rådhus, opera, teater, konserthus, universitet och ett kejsarslott, speglade stadens rikedom. Samtidigt var staden en smältdegel för nya tankar och idéer, för konstnärer och intellektuella; där fanns psykologen Sigmund Freud, målaren Gustav Klimt, författaren Stefan Zweig, arkitekten Adolf Loos och kompositörer som Bruckner, Strauss, Mahler och Schönberg för att nämna några få. Dessutom var Wien operetternas och valsernas stad, representerad av «Strauss-dynastin». Det var i denna miljö Erich Wolfgang Korngold (1897-1957) växte upp. Han var dock född i Brünn, nuvarande Brno i Tjeckien.

Hans far, Julius Korngold, hade studerat hos Anton Bruckner och efterträdde Eduard Hanslick 1902 som musikkritiker i Neue freie Presse. Unge Erich växte upp med den upprivande striden mellan Wagner- och Brahmsanhängare. Julius var svuren Brahmsälskare, vilket han «ärvt» från Hanslick. Erich var förtjust i båda. För yngre kompositörer var det omöjligt att inte bli påverkad av de stora senromantiska kompositörerna. Men Erich lyssnade också på operettkompositörerna Johan Strauss d.y. Franz Léhar och Jacques Offenbach. Pappan var stolt över sin son. Erich var inte bara en begåvad pianist, utan hade också komponerat en hel del då han blev introducerad för Mahler, endast nio år gammal. Då Mahler hörde kantaten Gold, utropade han Korngold som geni! Mahler rekommenderade honom att ta lektioner hos Alexander von Zemlinsky, som på den tiden var en av Wiens främste lärare i komposition – och som skulle bli Schönbergs svärfar. Under Zemlinskys vingar och med påtryckningar från Mahler, kunde Erich skriva den första satsen i ett färdigkomponerat Scherzo och Passacaglia. Detta blev Klaversonat nr 1 i d-moll. Pojken var 11 år!

I Der Schneemann för två pianon samt pianoparafrasen Don Quixote – dessa tidiga barnverk – märker man redan omisskännliga Korngold-grepp; raffinerad harmoni, melodisk och djärv form, under stundom mycket expressivt och någon gång närmar det sig det tragiska i uttrycket. Tidigt i tonåren mäktade han med att ta in den tidens expressiva stil men lyckades samtidigt att ge musiken en personlig prägel. Der Schneeman orkestrerades och självaste kejsare Franz Joseph stod för nypremiären. Det blev en fantastisk succé. Ingen mindre än Bruno Walter dirigerade premiären på enaktaren Violanta i München 1916. Den kräsna publiken blev helt begeistrad och operan stod på repertoaren vid Wien-operan i 20 år! 1919 utnämnde Puccini honom till den tyska traditionens räddare – en kompositör som skulle rädda tysk musik från atonaliteten – icke minst! Korngold skrev fem operor, men hans största triumf på operascenen, kanske i hela hans produktion, är Die tote Stadt. Sensationellt nog uruppfördes den parallellt på två ställen samtidigt, i Hamburg och Köln och senare spelades den på över 80 teatrar samtidigt!

1920-21 var han kapellmästare vid operan i Hamburg och 1927 undervisade han i dirigering, musikteori och komposition vid Wiens Staatsakademie och blev utnämnd av Österrikes president till professor honoris causa (=för ärans skull). 1928 utropade sedan Neue Wiener Tagblatt honom och Schönberg till de mest betydelsefulla kompositörerna i sin samtid! Berömmelse och framgångar till trots, var livet för unge Korngold inte alltid lätt. Förhållandet till fadern var inte bra. Hans far älskade makt – och intriger. I begynnelsen av 1900-talet var den andra wienskolan, med Schönberg och hans elever Alban Berg och Anton Webern på väg att sätta en ny standard; atonaliteten och efter hand tolvtonstekniken. Julius Korngold var stark motståndare till detta. Det kulminerade 1927 då han kritiserade Ernst Křeneks opera Jonny spielt auf. På samma sätt som Eduard Hanslick ledde striden mellan anhängare av Brahms och Wagner, manade Julius Korngold fram en liknande konflikt där två läger uppstod: Křenek- och Korngold-anhängare. Detta tog hårt på Erich. Hans succé skylldes på hjälpen från en inflytelserik far, menade många. Trots att Erich bevisligen försökte att stå utanför denna konflikt, blev han likväl hårt ansatt, till exempel fick hans stora opera Das Wunder der Heliane från 1927 plockas ner från repertoaren, ett verk som han räknade till ett av hans viktigaste. Förhållandet till fadern blev mycket ansträngt.

Efter detta lade Korngold musik för scenen på is. Han skrev för det mesta kammarmusik och en rad lieder. Samt en liten kuriositet; Korngold hamnade på listan över kompositörer som skrev musik för Paul Wittgenstein, känd pianist som miste höger hand under första världskriget. Andra kompositörer som skrev för honom var Strauss, Ravel, Prokofjev och Britten. Korngolds bidrag blev Suite för två violiner, cello och piano vänster hand (1930).

Konflikten med fadern kan vara den viktigaste orsaken till att han «skiftade bete». Han arbetade istället med bearbetning av andras musik, bland andra Offenbachs Den sköna Helena och Läderlappen av Johan Strauss d.y. och gärna tillsammans med andra kompositörer. Ett sådant samarbete hade han med en kommande viktig partner, Max Reinhardt. De samarbetade runt en teateruppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm, då Korngold bearbetade Mendelssohns musik. Detta blev starten på en kommande karriär som filmkompositör. För då En midsommarnattsdröm skulle filmatiseras i Hollywood övertalade Reinhardt honom till att komma till USA - detta var 1934. Med nazismens frammarsch passade det Korngold bra, att med sin judiska bakgrund, överge Europa.

Han upparbetade ett betydande renommé som filmkompositör, knutet till Warner Brothers filminstitut under 12 år. Musiken till filmen Captain Blood 1935 gjorde honom till Hollywoodstjärna tillsammans med Errol Flynn! Han blev belönad med en Oscar för musiken till Anthony Adversse (1936) och Robin Hood (1938). Tillsammans med en annan framstående filmkomponist, Max Steiner, satte han en ny standard för amerikansk filmmusik. För Korngold var filmmusik som opera utan sång. Han överförde mycket av musikdramats principer till filmen, till exempel ledmotivstekniken.

Korngold reste tillbaka till Europa två gånger efter han flyttat till USA. Första gången då hans femte opera Die Kathrin, skulle ha premiär i Wien. Men det gick inte bra för Hitler hade kommit till makten. Korngold själv lyckades komma undan, men flera av hans partitur som befann sig i hans lägenhet i Wien blev beslagtagna. Die Kathrin blev emellertid uppförd i Stockholm 1939.

Korngold längtade efter att skriva absolut musik igen. Han skrev en symfonisk serenad, opus 39, med tanke på ett besök i Wien. Wilhelm Furtwängler skulle uruppföra den med Berlin-filharmonin. Verket blev inte väl mottaget. Inte heller operan Die Kathrin, när den slutligen sattes upp i Wien. Korngold kände inte igen det Europa han mötte i Wien 1950; stilen och estetiken som Korngold hade vuxit upp med hade övergivits för länge sedan. Nu var det den andra Wienskolan som rådde; Schönberg och andra hade övergivit tonaliteten och den «gamla stilen». Erich Korngold åkte olycklig «hem» till Hollywood. Från att ha blivit betraktad som ett underbarn och hyllad som en av de största i sin ungdom, blev fallet extremt högt. Han dog i Hollywood den 29 november 1957.

Under de senaste decennierna har Erich Korngolds musik väckt nytt intresse. Det är den värd! Förutom opera, annan scenmusik och filmmusik, lyssna till symfonin, stråkkvartetterna, stråksextetten, pianokvintetten, violinkonserten och cellokonserten – och sångerna!