Andreas Brantelid

Repertoaren under kvällens konsert:

Victoria Borisova-Ollas
Creation of the Hymn

Dmitrij Sjostakovitj
Cellokonsert nr 1

Jean Sibelius
Symfoni nr 3

...av Nils E. Bjerkestrand professor emeritus på Norges Musikkhögskole

Victoria Borisova-Ollas föddes i Ryssland 1969, men är nu bosatt i Sverige. I hemlandet inledde hon sina musikstudier, vilka fortsatte vid Musikhögskolan i Malmö samt vid  The Royal College of Music i London.  Borisova-Ollas fick sitt internationella genombrott 1998 genom att hon vann andra pris i BBC’s Masterprize competition. Sedan dess har hon mottagit flera priser i både Sverige och utlandet.

Hennes musik kännetecknas av en originell och uppfinningsrik vokabulär av klanger som skapar ett akustiskt rum av kontraster mellan det vackra och det intensiva. Hon rör sig mellan tonalitet och atonalitet och sätter det traditionella mot det moderna. Hon har en  omfångsrik produktion komponerad för många typer av ensembler, och hennes musik framförs av de främsta instrumentalisterna och orkestrarna runt om i världen. Creation of the Hymn är uppbyggd runt en kort tematisk idé vilken varieras genom korta avsnitt med stora kontrastrika musikaliska element.

Dimitrij Sjostakovitj hör till en av de främsta av 1900-talets kompositörer. Även om han idag främst är ihågkommen som kompositör, var han också en framstående pianist, bland annat vittnar ett hedersomnämnande från Chopin-tävlingarna i Warsawa 1927 om det. Han skrev bland annat 15 symfonier och 15 stråkkvartetter, alla mycket speciella och med ett personligt tonspråk, ett tonspråk som växlar mellan tonalitet, modalitet och fritonalitet. Det musikaliska uttrycket varierar mellan det lyriska och groteska samt skiftar mellan djupa känslor och ironi, satir och vitalitet.

Kvällens cellokonsert skrev han till sin vän, den legendariska Mstislav Rostropovich, vilken också uruppförde den 1959. I ett tiotal verk nyttjar Sjostakovitj en musikalisk signatur, närmast ett kryptogram. Det handlar om fyra bokstäver i hans namn, första bokstaven i förnamnet och de tre första i efternamnet; DSCH, vilka skrivs om till noterna d, ess, c och h. Så även i cellokonserten, även om det i första satsen är en smula förvridet, kanske för att skapa större intensitet. Detta motiv är framträdande i tre av de fyra satserna, i andra satsen är det frånvarande. Genom att motivet uppträder genom större hela konserten, ger det verket en cyklisk prägel. Den tredje satsen skiljer sig också från ”det normala”, vi hör endast cellon; satsen blir som en egen kadens. Dessutom, de tre sista satserna spelas en suite – utan uppehåll. Konserten är, bortsett från andra satsen, mycket intensiv till sin karaktär, full av vitalitet. Avslutningen är ett fyrverkeri!

Jean Sibelius rykte som Finlands mest framträdande kompositör är odiskutabelt. Han är samtidigt en av 1900-talets största symfoniker. Han var tio år då han skrev sin första komposition, Vattendroppar, för violin och cello. Fyra år senare blev violinen hans instrument, men det var kompositör han blev.

Han uppehöll sig både i Berlin och Wien för studier. Här blev han bekant med europeisk musik och vad som var på gång bland samtida kompositörer på kontinenten. Denna konstmusikaliska påverkan, blandat med hans djupa intresse för den finska folkmusiken, blev ett viktigt kännetecken i hans stiluttryck.

Tredje symfonins uruppförande ägde rum i Helsingfors 1907 med kompositören som dirigent. Symfonin representerar en vändpunkt i Sibelius produktion. Hans två första symfonier är grandiosa och romantiska verk. Den tredje, emellertid, har ett klassiskt uttryck, där den musikaliska ekonomiseringen är framträdande. Symfonin har konstigt nog bara tre satser. Sista satsen kan dock tolkas som två integrerade satser. Sibelius kallade det själv för ”kristallisering av kaos”.

Sibelius förblev en senromantiker, men han integrerade  både impressionistiska och expressionistiska element, vid sidan av starka nationella drag. Han utvecklade dessutom en säregen kompositionsteknik där små motiv växer till temata. Detta medförde  i sin tur att Sibelius förändrade traditionella musikaliska former.

Sibelius skrev också oförlikneliga symfoniska dikter. I verket Lemminkäinen till exempel, använder han Kalevala-motiv som skildrar utommusikaliska händelser, vilka återges med glöd och färgprakt. Likadant har Finlandia, med sitt kända hymnliknande tema, i det närmsta blivit till en musikalisk frihetssymbol.

Hans sju symfonier – och annan orkestermusik – är giganter i finsk kultur och då har vi inte ens nämnt hans rika produktion av kammarmusik och många sånger.